Vi befinner oss just nu i oroliga tider och virusets framfart har chockat många. Stefan Löfven och Lena Hallengren behöver sätta på sig ledartröjorna och ta ett stort kliv framåt och Folkhälsomyndigheten behöver ta ett steg tillbaka. VI behöver inte höra vad myndighetspersoner som Anders Tegnell tror om framtiden, som sedan ska visa sig vara fel. Vi behöver inte höra dem gång på gång tona ner riskerna och invagga folk i tron att coronaviruset inte är värre än en influensa. Det där klarar Trump av så bra på egen hand. De beslut som kommer att behöva fattas framöver kräver att man vågar vara obekväm och tala sanning. Vare sig det är att det är obehagliga nyheter eller att man faktiskt inte vet svaret.
Att man inte kunnat förutse virusets framfart utanför Kinas gränser är i mina ögon ofattbart naivt. Man har sagt att risken för att smittas i Sverige i stort sett är obefintlig. Att kulmen nu är nådd. Att dödligheten i covid-19 inte är värre än för en influensa. Medan andra länder i Europa stänger ner och förbjuder stora folksamlingar, kör Sverige klackarna i taket och fyller Friends Arena med 25 000 människor. De verkar resonera att bara folk får sin Mello är allt frid och fröjd. Är detta risktagande verkligen ok?
Alla påverkas nu. För de personer som tyckte att coronaviruset bara var en vanlig förkylning, har nu drabbats av plötslig andnöd och satt i halsen, när de ser hur börsen störtdyker och oljepriset rasar. Gemene man vaknar till när det börjar svida i plånboken. Ingen har riktigt förstått hur detta mikroskopiskt lilla viruset har satt hela världen i gungning. Och inte kan vi övervinna viruset genom att snacka bort faran med det genom att som exempelvis Trump som står och vevar med armarna i teatraliska utspel och pratar om att det kommer att ske ett mirakel och viruset försvinner. Nej, krigsstrategien för detta virus är den brända jordens taktik.
Men det gäller att komma ihåg att vi inte kommer att vara i denna mardröm för evigt. Om kanske ett år eller så kommer vi att se ljuset i tunneln igen. Flygplan som idag står på marken kommer att finnas kvar, vi kommer att längta oss galna att få resa till Italien igen, efterfrågan för nya prylar och teknik försvinner inte, det kommer att finnas ett uppdämt behov av att träffas, umgås, gå på konserter, bio och fotbollsmatcher. Men fram tills dess måste vi kanske handla som om det vore krig. Ett krig mot ett litet virus som bara har en enda önskan — och det är att sprida sig.
Även om många tycker vi “alarmister” överdriver situationen, är Sars-CoV-2 inte att leka med. Ingen vet egentligen hur viruset kommer fortsätta sin färd över världen, genom våra kroppar och genom mutationer. Blir det värre, eller kommer det att tappa fart och farlighet och urvattnas lite under sin härföring genom världen. Vi vet inte. Det är inte förrän vi har alla papper på bordet som det kommer att visa sig. Tills dess måste vi agera som om vi hade de värsta framför oss. Inte rycka på axlarna och tro att det kommer att lösa sig. Vi kan inte låta detta virus få fritt spelrum. Det skulle göra att våra sjukhus översvämmas av gamla och sjuka och även yngre människor som av olika anledning drabbas. Vill vi skapa en sådan situation? Det tror jag ingen vill om vi tänker efter.
https://www.thesun.co.uk/news/11131963/coronavirus-life-support-italy-photos/
