Det är svårt att hänga med i svängarna när det gäller vad denna typ av räddningsaktion till Cypern egentligen handlat om. I detta fall handlar det om att Cypern inte själva hade råd att rädda en av sina banker med nödlån, utan behövde ha hjälp av EU. Nu kommer denna “dåliga” bank Laiki att läggas ner ändå. Eller rättare sagt gå ihop med en annan bank. Detta har hänt i Sverige också. Banker som varit nära att konka har slagits ihop med andra banker.
En del verkar tro att krisen i Cypern beror på att folk lever “över” sina tillgångar. Att man har “för bra” välfärd eller att går i pension för tidigt och annat dravel. Det handlar alltså inte om det – det handlar om att banksektorn i Cypern har tillåtits växa sig för stor.
Så här skriver Cornucopia på sin blogg:
Notera att allt detta handlar om räddningsförsök av bankerna, inte av Cypern. Ett alternativ hade ju varit att låta de cypriotiska bankerna gå i konkurs och låta finansiärerna av dessa ta hela smällen – dvs banksparare, obligationsköpare och aktieägare. Så som en marknad ska fungera. Till saken hör ju att insättningsgarantin är en styggelse, eftersom den får aktörer att sätta in pengar på banker de aldrig skulle rört vid med tång annars. Vad insättningsgarantin egentligen säger är att EU:s stater alltid kommer rädda bankerna och ta på sig deras skulder, på ett eller annat sätt.
Det är ju sant som han skriver att med en insättningsgaranti kan motverka en naturlig konkurrens mellan banker, men å andra sidan är människors pengar för mycket värda att låta marknadskrafterna spela med. Har man tillåtit att banker ska vara privata, då måste man också ta sitt ansvar för människor – eller göra bankerna statliga. Därför behövs en insättningsgaranti. Den är också ett tecken på att väldigt viktiga samhällsinstitutioner inte får tillåtas falla. Frågan är bara hur de ska tillåtas drivas. Det finns vårdgarantier och garantier för att du ska kunna gå i skolan. Det är självklart. Frågan är hur man ska se på bankers väl och ve.
Tillbaka till vad egentligen Cyperns kris handlar om kan man läsa Peter Wolodarski’s DN-artikel i dag 25/3.
Vad handlar Cyperns kris om? Precis som i fallen Island och Irland har banksystemet svällt över alla bräddar. Under lång tid har utländska placerare lockats av låga skatter och slapp övervakning. Penningtvätten har varit omfattande och många förmögna européer, inte minst ryssar, har använt ön som en parkeringsplats för svarta pengar. Cypern har slitits mellan sitt EU-medlemskap och Moskvas växande intresse.
Vad gäller sammanhållningen EU, har det nu gått så långt att man nog med säkerhet kan säga att EU-samarbetet kommer att fortsätta. Man har nu gått så långt på denna väg att det inte längre går att vända tillbaka utan att en total kollaps av hela det finansiella systemet hotar. Det som nu blir en utmaning för det gemensamma projektet EU, är att hitta ett sätt att förena EU’s länder med alla dessa olika kulturer, människor, sätt att leva och se på sig själva i samhället. Det går inte att förena ett EU bara genom finanser och prat, om man inte också kan förena EU som ett folk. Det är där utmaningen ligger. Och den utmaningen lär bli en svår nöt att knäcka.
Framtiden för Europas ekonomi/ekonomier är oklar, men helt klart är att det lättare att bekämpa ett kaos om man är fler som går åt samma håll. Frågan är vilken väg Sverige ska välja att gå framöver. I goda tider kanske man inte behöver sina grannar, men hur blir det i dåliga?
