Anna Drangel

Varje dag flyter 400 ton grundvatten igenom det skadade kärnkraftverket och rinner rakt ut i Stilla Havet. Nu har man bestämt att börja arbetet med att bygga en ismur runt Fukushima. Ett nästintill omöjligt uppdrag i mina ögon. Fukushima är redan en tidsstyrd bomb när det gäller hälsokonsekvenser – speciellt för japaner, men även för resten av världen. Man samlar idag upp det använda kylvattnet i tankar på området, men det är så fullt att det inte finns plats för fler. Bara dessa tankar innehåller vatten som kan döda inom några timmar.

Skillnaden mellan olyckan i Tjernobyl och Fukishima är att man där inte hade problem med läckaget ut i havet och att man ganska snabbt bestämde sig för att täcka över Tjernobyl ganska snabbt.

Jag vet inte varför man inte gör detsamma med Fukushima. Det kanske inte går eller också är det för att det är en prestigeförlust för ägaren Tepco – man vill inte erkänna att man har gett upp.

Själv har jag svårt att se hur man ska gå tillväga med denna lösning. Det konstiga är att världen inte ser vad det är som händer i Japan. Eller att man medvetet tittar bort för att man känner sig så hjälplös. Olyckan och dess konsekvenser för oss här på jorden är helt enkelt för stor och jobbig att ta in.

De flesta kan inte undgå märka hur klimatet har förändrats under vår livstid. I katastrof efter katastrof får vi höra att det har slagit olika rekord i översvämningar och vindhastighet. Platser som inte tidigare varit utsatta för extrema väderfenomen drabbas nu en efter en. En forskare menade att vi nu kommer se ett ökat antal naturkatastrofer. Just som vi löst en, dyker nästa upp. Detta kommer att ske med ökad frekvens tills den dag då människor i utsatta områden inte klarar av att bo kvar. De kanske inte längre kan gro sin gröda och hus står inte längre säkra pga skyfall och regn eller torka och värmerekord.

Vad har alltså framför oss en ganska dyster framtid. I det stora hela kommer vi att kunna adaptera och successivt lära oss att leva med dessa naturkatastrofer hägrandes runt hörnet, men det kommer att kosta på. I vissa fall  kommer förändringar bli så stora att att folk kommer att tvingas flytta. Det här är ju ingenting som sker med omedelbar verkan, men när katastroferna återkommer allt tätare, kommer vi att märka en förändring.

Det går inte en dag utan att jag tänker på naturen, klimatet och vår framtid. Folk tycker att jag för fram dystra budskap, men om sanningen ska fram har det gjort mig mer ödmjuk inför livet. Att ta hand om var dag som vore den den sista. Att njuta av den korta lyckan det innebär att få leva här på jorden.

Dessa är ett videoklipp med samlade händelser bara i maj i år.

Efter att ha sett Anna Odells film “Återträffen” väcks många tankar hos mig. Filmen är en fiktiv berättelse som beskriver en tänkt återträff med klass 9 c från Enskedeskolan utanför Stockholm, samma klass som Anna upplever sig ha varit mobbad och utfryst av under hela grundskolan. Hur många konstnärliga friheter som togs när man skapade detta mästerverk vet jag inte, men onekligen är det många av hennes klasskamrater som säkert har andra åsikter om huruvida de känner sig som mobbare eller inte.

Enligt Anna själv var en av anledningarna med filmen att vända och vrida på hierarkibegreppet. Hur fungerar människan i en grupp där en person är mobbad? Vad gör de andra, eller rättare sagt, vad gör de inte?

I slutet av filmen konfronterar Anna en av killarna i klassen som hon upplever varit en av de värsta mobbarna. Busen. Utanför hans port. Han säger att han inte vill sitta ner och prata med Anna. Varför ska han göra det undrar han. Hon betyder ingenting för honom. Hon är som vem som helst på gatan, säger han. Han var inte intresserad av att bli kompis med henne i skolan och är inte intresserad av att bli det nu heller. Han gillade inte Anna då och han har inte något behov av att lära känna henne idag. Även om det är en fiktiv återberättelse är den så fantastiskt berättad att man köper allt med hull och hår. Vad är sant och vad är uppdiktat?

Är det Annas blick som är den “sanna blicken” eller finns det flera? Två sidor av samma mynt? För barn är det viktigt att smälta in och bli bekräftade. Vissa barn/människor har lättare än andra att smälta in i en grupp. Snabbt lära sig de sociala reglerna – kodspråket.  Vad är det som gäller? Hur hälsar jag? Vem bestämmer? Vad får man göra och vad bör man inte göra? Förstår man inte dessa regler eller på något sätt utmanar grupphierarkin, är det lätt att bli mobbad. Och det behövs inte mycket för att hamna utanför. Ju mer osäker man då blir, desto värre blir det för en. Vi gillar inte att se en spegelbild av våra mindre smickrande karaktärsdrag hos andra.

Det finns säkert barn med ett starkt rättvisepatos. Som ser vad som händer och reagerar mot det. Som vågar stå upp och säga ifrån. Men de flesta barn har inte den mognaden. Ser det inte. Är själva offer i den mån att de bara är “vanliga”, “enkla” människor. Eller som Anna Odell uttrycker det till en klasskompis: Du är tråkig och mesig.

I ett klassrum, på en arbetsplats, i en social miljö formas vi av varandra. Vi skavs dagligen mot varandra där udda som sticker ut sandpappras bort och där vi tillsammans försöker skapa en homogen massa. Anna var ovanlig och stack ut, men ändå försökte hon vara med sina kompisar. Hon kunde ha slutit sig som en mussla (det kanske hon gjorde under perioder) men hon vågade ändå konfrontera. Förmodligen då som nu. Det är det som är hennes gåva. Hon sätter igång händelser utan att egentligen göra något annat än att vara som hon är.  Utan dessa upplevelser under sin skoltid hade hon kanske aldrig fått ur sig denna fantastiska skapelse som filmen Återträffen är. Hon har stuckit ut hakan igen. Vågat. Gått emot alla konventioner.

Jag vet inte vilket som är värst. Att vara mobbad för att man är – en udda fågel, eller att göra allt för att rätta sig i ledet och bli en med den stora gråbruna massan. Anna försökte passa in, men ingen kan undgå att hon sticker ut. Som barn kan man inte riktigt välja. Man hamnar i en klass med alla möjliga typer. Folk man överhuvudtaget inte skulle ens fundera att bli kompis med i vuxen ålder. Men som barn i en klass är du tvungen att förhålla dig till den osynliga hierarki som finns där. Som vuxen kan du äntligen bryta dig loss och hitta andra likasinnade där du kan vara helt dig själv. Anna Odell gjorde det genom att hitta sitt konstnärsskap – där hon kan få brisera i sin genialitet  – tillsammans med andra “udda fåglar”.

Vissa har nog synpunkter på Anna Odells metoder att framföra sina budskap på och hon har blivit “nedslagen” bildlig talat både en och två gånger. Men hon har rest sig upp ur askan som en fågel Fenix och det är bara att buga inför det mod hon visar.

Anna Odell är allt annat än tråkig. Hon är en vacker färgsprakande fågel som sticker ut bland de andra gråmesarna. Hon är en ung kvinnlig Lars Norén. Det ska bli så spännande att se vilka fjädrar hon väljer att visa upp nästa gång.

Just nu upplever USA en av de kallare vintrarna på länge. På vissa håll är det så kallt som 50-60 minusgrader när man räknar in vindfaktorn. En kall ström av arktisk isluft har trängt ner över USA och håller nu stora delar av USA i sitt grepp. Denna video är från 2012 men förklarar på ett enkelt sätt varför det ser ut som det gör just nu med den extrema väderlek vi ser både i USA och hos oss.

Detta youtube-dokumentär är från 2011, men beskriver på ett intressant sätt hur solen fungerar och hur man idag kan “hålla koll” på solens utbrott som kan påverka jorden.

Ett intressant synvinkel på vad arbete är i en globala världsekonomi.