Efter att ha sett Anna Odells film “Återträffen” väcks många tankar hos mig. Filmen är en fiktiv berättelse som beskriver en tänkt återträff med klass 9 c från Enskedeskolan utanför Stockholm, samma klass som Anna upplever sig ha varit mobbad och utfryst av under hela grundskolan. Hur många konstnärliga friheter som togs när man skapade detta mästerverk vet jag inte, men onekligen är det många av hennes klasskamrater som säkert har andra åsikter om huruvida de känner sig som mobbare eller inte.
Enligt Anna själv var en av anledningarna med filmen att vända och vrida på hierarkibegreppet. Hur fungerar människan i en grupp där en person är mobbad? Vad gör de andra, eller rättare sagt, vad gör de inte?
I slutet av filmen konfronterar Anna en av killarna i klassen som hon upplever varit en av de värsta mobbarna. Busen. Utanför hans port. Han säger att han inte vill sitta ner och prata med Anna. Varför ska han göra det undrar han. Hon betyder ingenting för honom. Hon är som vem som helst på gatan, säger han. Han var inte intresserad av att bli kompis med henne i skolan och är inte intresserad av att bli det nu heller. Han gillade inte Anna då och han har inte något behov av att lära känna henne idag. Även om det är en fiktiv återberättelse är den så fantastiskt berättad att man köper allt med hull och hår. Vad är sant och vad är uppdiktat?
Är det Annas blick som är den “sanna blicken” eller finns det flera? Två sidor av samma mynt? För barn är det viktigt att smälta in och bli bekräftade. Vissa barn/människor har lättare än andra att smälta in i en grupp. Snabbt lära sig de sociala reglerna – kodspråket. Vad är det som gäller? Hur hälsar jag? Vem bestämmer? Vad får man göra och vad bör man inte göra? Förstår man inte dessa regler eller på något sätt utmanar grupphierarkin, är det lätt att bli mobbad. Och det behövs inte mycket för att hamna utanför. Ju mer osäker man då blir, desto värre blir det för en. Vi gillar inte att se en spegelbild av våra mindre smickrande karaktärsdrag hos andra.
Det finns säkert barn med ett starkt rättvisepatos. Som ser vad som händer och reagerar mot det. Som vågar stå upp och säga ifrån. Men de flesta barn har inte den mognaden. Ser det inte. Är själva offer i den mån att de bara är “vanliga”, “enkla” människor. Eller som Anna Odell uttrycker det till en klasskompis: Du är tråkig och mesig.
I ett klassrum, på en arbetsplats, i en social miljö formas vi av varandra. Vi skavs dagligen mot varandra där udda som sticker ut sandpappras bort och där vi tillsammans försöker skapa en homogen massa. Anna var ovanlig och stack ut, men ändå försökte hon vara med sina kompisar. Hon kunde ha slutit sig som en mussla (det kanske hon gjorde under perioder) men hon vågade ändå konfrontera. Förmodligen då som nu. Det är det som är hennes gåva. Hon sätter igång händelser utan att egentligen göra något annat än att vara som hon är. Utan dessa upplevelser under sin skoltid hade hon kanske aldrig fått ur sig denna fantastiska skapelse som filmen Återträffen är. Hon har stuckit ut hakan igen. Vågat. Gått emot alla konventioner.
Jag vet inte vilket som är värst. Att vara mobbad för att man är – en udda fågel, eller att göra allt för att rätta sig i ledet och bli en med den stora gråbruna massan. Anna försökte passa in, men ingen kan undgå att hon sticker ut. Som barn kan man inte riktigt välja. Man hamnar i en klass med alla möjliga typer. Folk man överhuvudtaget inte skulle ens fundera att bli kompis med i vuxen ålder. Men som barn i en klass är du tvungen att förhålla dig till den osynliga hierarki som finns där. Som vuxen kan du äntligen bryta dig loss och hitta andra likasinnade där du kan vara helt dig själv. Anna Odell gjorde det genom att hitta sitt konstnärsskap – där hon kan få brisera i sin genialitet – tillsammans med andra “udda fåglar”.
Vissa har nog synpunkter på Anna Odells metoder att framföra sina budskap på och hon har blivit “nedslagen” bildlig talat både en och två gånger. Men hon har rest sig upp ur askan som en fågel Fenix och det är bara att buga inför det mod hon visar.
Anna Odell är allt annat än tråkig. Hon är en vacker färgsprakande fågel som sticker ut bland de andra gråmesarna. Hon är en ung kvinnlig Lars Norén. Det ska bli så spännande att se vilka fjädrar hon väljer att visa upp nästa gång.
