Jorden kommer nog att överleva oss människor, men vad finns kvar när vi är borta? Kackerlackor, spindlar, ödlor och ormar? Andra däggdjur och insekter som är mer känsliga för klimatförstöringar lär stryka med – precis som stora delar av mänskligheten.
Läser om klimatmötet i Katowice i Polen. Bland de 200 människor som just nu sitter och diskuterar hur vi ska följa Parisavtalet, finns bl a zoologen David Attenborough — “folkets röst” på plats.
David Attenborough menar att vi just nu står vi inför det största hotet vi har sett på tusentals år. En global katastrof skapad av människan som riskerar att ta död på en större del av världens naturliv.
Samtidigt ser vi klimatskeptiker som bl a Trump och Brasiliens nya president som tycker att det hela är överdrivet och kör på som vanligt. Nej, inte bara som vanligt, utan de vill utöka utarmningen av jorden. Trump vill borra efter olja i orörda delar av Alaska och den nya högerpopulisten i Brasilien Jair Bolsonaro, vill skövla alltmer regnskog. I Polen och Tyskland fortsätter man att utvinna kol och i de fattigare delarna av världen vill man nu börja leva det liv man ser att vi i väst har levt i decennier. Det säger sig självt att det inte går ihop. Resan mot en alltmer hållbar värld blir svår om den ens är möjlig. Vi är alldeles för många människor på jorden. Och vi lever efter kapitalistiska ideal som definitivt inte är miljövänliga. Hur skulle ett samhälle kunna se ut utan att BNP ständigt måste växa? Är det ens möjligt? Är det inte sådana här frågor vi måste ställa oss?
Tänker på vilka fossilkapitalister vi människor har varit de senaste 150 åren. Hur vi fullkomligt gått bananas när det gäller utvinningen av fossilt bränsle. Visst det har ju lönat sig. Vi lever ju som kungar idag i jämförelse med för några hundra år sedan. Den snabba förändringen går liksom inte att riktigt ta in. Om man för 150 år sedan hade haft möjlighet att flyga med en rymdsond över jorden på natten och filma, hade man inte sett någonting. Det hade varit svart. Möjligen att man kanske sett svaga ljus från eldar i stora städer som London eller Paris. Men det hade varit i stort sett becksvart. Det är svårt att ta in. Vi levde verkligen i ett konstant mörker på den tiden. Så varde det ljus. Inte konstigt att den tekniska utvecklingen tog fart. Och alla var lyckliga och glada. Tills vi upptäckte att det fanns en baksida också. Det fossila bränslet kommer att ta att slut. Vi har gjort av med allt på bara några hundra år och vi har nästan förstört vår jord på kuppen. Oj då!
Egentligen skulle jag kunna tänka att jag inte bryr mig. Jag har ju inga barn och hinner nog dö innan “the shit hits the fan” på riktigt. Då är det liksom inte mitt problem längre. Men i ärlighetens namn tänker jag ju inte så. Jag, liksom många med mig, mår ju pissdåligt av att veta att vi förmodligen har nått världens ände. Vill inte vara med längre. Det blir för tungt att ta in och bearbeta allt detta elände. Och att börja leva som man lär går inte heller. Ivarje fall inte på egen hand. Att kräva att man helt ska sluta flyga, att man inte kan köra bil längre eller inte äta kött – är inte realistiskt. För att vi ska nå några mål överhuvudtaget måste de ske gemensamt via lagar och regleringar. Att tro att vi människor själva ska klara detta på egen hand är ännu mer orealistiskt och naivt. Det måste ske via gemensamma globala avtal, av vilka Parisavtalet är/var ett.
Det behövs starka röster för att göra sig hörda i detta mänsklighetens inre mörker. Greta Thunberg – den svenska 15-åriga tjej som gör sig “hörd” där hon sittstrejkar utanför riksdagen, är en förebild på många sätt. Kan hon genom sitt starka engagemang få igång en ny vital miljörörelse som når bortom Sveriges gränser, kan hon ingjuta hopp och mod hos människor att det faktiskt går att påverka regeringar runt om i världen, ja, då är det fantastiskt.
“We cant save the world by playing by the rules, because the rules need to change” (Greta Thunberg 2018)
