Den ekonomiskt marknadsanpassade värld vi har sett utvecklats de senaste decennierna, där avregleringar och sänkta skatter radas upp på ett pärlband, där man in absurdum låter tillvaron styras av utbud och efterfråga, har tappat en fundamental byggsten i sina försök att vara en samhällsbyggande kraft. Att man skulle förvänta sig något annat av en marknadsideologi utan själ och hjärta var väl i sig väldigt naivt. I en tidsålder, där de viktigaste beståndsdelarna i tillvaron handlar om att köpa så mycket som möjligt för så lite som möjligt och göra val som gynnar just bara mig här och nu, har gjort oss blinda för att se större helheter och perspektiv i tillvaron. Vi missar de högre målen i livet. Individen ser bara så långt näsan räcker och vad som gynnar en själv. Det är så människans natur ser ut. Om man tror att att människan på egen hand, utifrån sina egna val, kan göra en bättre värld misstar man sig. Det krävs ett gemensamt engagemang från flera människor för att det ska fungera.
Vi tror oss ha kommit så långt i utvecklingen när det gäller vårt fria val – själva essensen i den nyliberala politiken – där det egna valet är något som höjs upp på pidestal, medan det som kallas solidaritet ses på som spetälska – något som förknippas med socialt tvång. Men det fria valet är en chimär. Du som människa är fortfarande styrd av krafter större än dig själv. Krafter du inte kan påverka. Det handlar om ålder, kön, inkomst, utbildning och var du bor. Valfriheten gäller inte alla. Den gjorde det inte igår och kommer heller inte göra det imorgon.
Konkurrensen och höga vinstkrav för företagen slår ut de mindre aktörerna till förmån för de större. Kvar på köpcentrumet blir Lindex, Kapp-Ahl och H&M. I mataffären finns bara de största varumärkena kvar. De små och udda slås ut. I storstan kan du närsomhelst gå ut på gatan och hitta en kvällsöppen butik. Ute i landet slås lanthandlarna ut en efter en och du får åka flera mil för en liter mjölk. På område efter område slås de små aktörerna ut förmån för de stora. Inom kulturens område är det publikfriarna som blir vinnarna. De smala utbudet har svårt att hävda sig och det blir istället den stora massan som avgör vad vi ska se och uppleva.
Att alltid använda konkurrensen som urvalsmetod när det gäller att välja vilka företag som ska serva ett samhälle fungerar inte. Där behöver helt enkelt staten gå in och bestämma vilka aktörer som ska tjäna oss och vilka grundläggande nivåer av tjänster och utbud alla ska ha rätt till. Ska till exempel det äldre paret som bor ute i skogen på vishan ha rätt till ett fast telefonnät? Ska alla ha rätt till sjukvård?
Jag är ju rätt klar med vad jag anser: Företag och institutioner som inte kan tillåtas gå i konkurs ska inte heller vara privata. Ett sjukhus, en järnväg, en skola kan inte styras av företag som riskerar att gå i konkurs. Vissa samhällsbärande element måste alltid finnas där. För allas bästa.
Vi behöver flera som vågar ifrågasätta vart vi är på väg. Våga tro på en bättre värld. Kunna förvänta oss att morgondagens politiker vågar ta tag i de riktigt svåra frågorna. De som folk kanske inte vill höra. Vi behöver fler företagsledare som vågar gå sina egna vägar och inte är så styrda av kvartalsrapporter och larvigt höga vinstkrav. Hur svårt de än är att förändra givna mönster och föreställningar, måste vi fortsätta våga tro på att en förändring är möjlig.
Vi behöver fundera på de grundläggande mänskliga frågorna som vad vi gör på denna jord. Vad är viktigt i livet? Vad vill vi göra egentligen. Vad som är bäst för framtiden behöver inte handla om att tillfredsställa majoriteten. Ibland måste man våga värna om minoriteter också. Våga gå mot strömmen. Sätta sin egen fåfänga åt sidan. Våga framföra nya ideal. Målet i livet kanske inte alltid behöver vara att jobba mer, tjäna mer och ha mer prylar. Det kanske finns andra värden i livet att värna om – som inte går att mäta i pengar.
