Sverigedemokraternas propagandafilm förvränger socialdemokraternas historia – av Louise Drangel

Efter att ha sett sverigedemokraternas film på youtube Ett folk Ett parti, som är ett försök att skandalisera socialdemokratins förflutna, vill jag komma med några kommentarer. Det förrädiska är att man genom lösryckta citat och uteslutande av relevanta omständigheter kan få en så förvrängd framställning av svensk historia.

Inledningsvis i filmen, framhävs att socialdemokraterna på sin första kongress, som ägde rum 1889, hade våld och revolution som ett alternativ till den demokratiska vägen. Och det är ju riktigt. Men man kunde ha nämnt att de konservativa krafterna hela tiden stoppade arbetarnas och det s k småfolkets rösträtt och även kvinnors rätt att få rösta i riksdagsvalet. Men snart under partiledaren Hjalmar Brantings ledning tonade revolutionsalternativet bort och socialdemokraterna valde att med fredlig konstitutionell metod få sin rättmätiga del av makten i Sverige, i samarbete med liberalerna. De som trodde på våld och revolution blev företrädesvis anarkister och längre fram kommunister.

I filmen förkommer exempel på en våldsförespråkare som var socialdemokrat, nämligen Hinke Berggren. Men man glömmer i filmen att berätta att Hinke Berggren uteslöts ur socialdemokratiska partiet 1906, bekräftat av partikongressen 1908, just för att han var en våldsförespråkare, en anarkist.

Nästa man till rakning är socialdemokraten Bengt Lidforss som var professor i botanik i Lund. Och det är riktigt att Lindfors var rasist och antisemit, liksom så många i hans generation. Särskilt i det konservativa lägret. Lidforss dog 1913. Även socialdemokraten Arthur Engberg utpekas som antisemit. Det är rätt, men Engberg blev med tiden och nazismens genombrott antinazist.

Det största misstaget i filmen är de många citaten ur Aftonbladet, som blev pronazistiskt men var inte en socialdemokratisk tidning, utan en liberal tidning. Aftonbladet köptes av LO först 1956.

Dekanhuset i Uppsala där Rasbiologiska institutionen var inrättad

Rasbiologiska institutet i Uppsala får stort utrymme i filmen. Undertecknare av motionen om inträttandet av Statens instituion för rasbiologi kom från alla partier, däribland Hjalmar Branting. Rasbiologi var populärt från ungefär 1900-talets början och framåt, efter förebild av djur och växtförädling. Svenska sällskapet för rashygien grundades 1909. Människan skulle förädlas och bli bättre genom att förhindra att dåliga arvsanlag gick i arv och att goda befrämjades. (Det något förvånande är att även människor med humanistiska ideal och svurna fiender till nazismen och rasismen, kunde tro så starkt på rasbiologi, ett exempel är Selma Lagerlöf.) Den socialdemokratiska regeringen Hansson utnämnde 1935, efter rasisten professor Herman Lundborg, en man vid namn Gunnar Dahlberg som föreståndare för rasbiologiska institutet. Han var inte rasist som Lundborg utan till och med antinazist.

Så kommer man i filmen in på den så kallade eftergiftspolitiken under kriget. Dvs de avsteg från vår neutralitet som vi tvingades till av Hitler-Tyskland. Det talas mycket i filmen om regeringen Hansson och statsminister var mycket riktigt den socialdemokratiska partiledaren Per Albin Hansson. Men det var ju en samlingsregering med representanter för alla partier utom kommunisterna. Hela samlingsregeringen stod bakom eftergiftspolitiken, fast i varierande grad. Den som var ansvarig för tryckfrihetsinskränkningarna var justitieminister K G Westman från bondeförbundet. Utrikesminister var diplomaten Christian Günther och han var ingen socialdemokrat. Och den som mer än andra satte ner foten mot tyskarnas krav, var den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss. Statsminister Per Albin Hansson var självklart antinazist, men han var tvungen att vara försiktig. Vid krigsutbrottet förklarade han att målet för samlingsregeringens politik var att hålla Sverige utanför kriget. Det lyckades den med.

Det är lätt att vara efterklok. Ingen visste vad den oberäkneliga Hitler kunde hitta på, var gränsen gick för vad han kunde göra. Men så snart det var möjligt och Tysklands krigslycka hade vänt, efter slagen vid El Alamein och Stalingrad på hösten 1942 och i början av 1943, morskade Sverige upp sig.

Socialdemokraten Allan Vougt nämns också som en eftergifternas förespråkare. Ja, han var pessimist och såg framför sig hur Tyskland skulle lägga under sig hela Europa, inklusive Sverige. Och det var inte svårt att tro det 1940 – 1941, så framgångsrikt som Tyskland var. Situationen komplicerades ytterligare genom att Finland gick med på tysk sida sommaren 1941.

Nu förstår jag bättre vad som menas med fake news och smutskastningskampanjer i amerikansk stil. Som jag uppfattar det är socialdemokraterna och liberalerna de partier som varit mest fria från rasism och antisemitism historiskt sett. Man bör till exempel komma ihåg att socialdemokratiska LO startade en handelsbojkott mot tyska varor efter Hitlers maktövertagande 1933.

Vad vill egentligen sverigedemokraterna med sin valfilm? Påminna om hur hemsk rasism, nazism och antisemitism är? Eller är det för att misskreditera socialdemokraterna som huvudfiende i höstens val? Jag skulle tro på det sistnämnda.

Louise Drangel
Fil dr i historia

Louise Drangel, född 1941^[1], är svensk historiker och forskare med inriktning på samtidshistoria. Hon disputerade till filosofie doktor 1976 med avhandlingen Den kämpande demokratin. En studie i antinazistisk opinionsrörelse 1935–1945.