Kronan är för tillfället superstark. På ett och ett halvt år har den ökat med 6%. Detta innebär att vår exportindustri blir lidande då det blir dyrt för andra länder att handla med Sverige. Importvaror blir däremot billigare. Du får så att säga mer för pengarna.
Om vi tittar lite i backspegeln vad som hänt de senaste året kan vi inte påstå att det ekonomiska läget i Europa på något sätt är stabilt. Ena veckan hör vi nationens ledare inom EU leende prisa fasthållandet av euron. Mario Draghi upprepar uttalandet att att euron ska räddas till varje pris. Att man ska göra “Whatever it takes” och “The ECB is ready to do whatever it takes to preserve the euro. And believe me, it will be enough.” Med uttalanden som dessa vill man lugna marknaden. Marknaden behöver veta vad framtiden “has in store” för att vara lugn.
Kanske kan euron räddas, men det kommer att ske till en enorm kostnad som kommer att tvinga ner Europas svaga länder på knä. På alla sätt. Europa kommer att bli en segregerad plats. Klyftorna inom EU kommer att öka och inte minska som var tanken med en gemensam valuta.
Detta krampaktiga tag för att rädda euron till vilket pris som helst påminner mig om vad Sverige gick igenom 1992. Den svenska kronan låg då låst mot euron. Regeringen var beredd att “gå genom eld” för att försvara kronans värde. Riksbanken tog stora utlandslån, man höjde räntan till 500 %! och planerade för krispaket och stora åtstramningar.
Men ingenting hjälpte. Prisnivån i landet var ohjälpligt i obalans med omvärlden, och den 19:e november var Riksbankens kassa ohjälpligt tom. Man hade då lånat för cirka 200 miljarder och förlorade direkt 20 procent av detta, dvs. cirka 40 miljarder kronor. (SÖREN WIBE,Kritiska EU-fakta Nr 68 Februari 2001)
Vad hade hänt? Enligt Sören Wibe var det inte spekulanter som många hävdade som gjorde människor arbetslösa, utan en alltför hög växelkurs som förlamade och slog ut exportindustrin.
Sören spekulerar vidare kring detta: “Och varför var växelkursen för hög? Helt enkelt för att man av politiska skäl bestämt sig att aldrig ändra den svenska växelkursen. Den kompakta politiska enigheten gick så långt att både media, politiker och allmänhet faktiskt trodde att om ”kronan föll” så skulle nationen gå under. Sanningen var precis tvärtom, problemen berodde på den fasta kursen. Om kronan flutit hade den stegvis anpassat sig och exporten kunnat öka.”
Vad kan vi då lära oss från detta när det gäller krisen i Europa? Jo, att det är farligt att tro att det inte finns någon annan väg ut än att behålla euron “no matter what”. Denna stelbenta låsning kommer innebära ett långsamt lidande för de länder som inte har råd att betala sina enorma skulder.
Om man verkligen tror att euron kommer att lösa de ekonomiska problemen för Europa i framtiden, fine, fortsätt att kämpa för den då. Men om det handlar om att man är fast i en prestigekamp – dvs att man inte vill erkänna att den gemensamma valutan kanske inte var en så himla bra idé för alla länder inom EU. Ja, då måste man kanske våga se nya lösningar för Europa och inte så stelbent försöka hålla fast vid något som skadar mer än det hjälper. Titta på Sverige och vad som hände 1992. Våga erkänna att prestigekamp är en farlig väg när det gäller framtiden för Europa. Man måste våga titta på alternativa lösningar för Europas ekonomiska framtid och våga vara mer flexibel, annars finns det risk för att det blir etter värre.
