På måndag vet vi vilken kurs Sverige kommer att ha de närmaste fyra åren. Kommer skutan Tre Kronor stå stilla och driva fritt med fladdrande vita segel, där ingen har kontroll över vart vi år på väg? Där det råder total kaos och förvirring och vi inte längre har styrfart? Eller seglar SD upp med sitt piratskepp fullt av arga män som svingar sina bajonetter.
Efter att ha tittat på slutdebatten får man en aning om åt vilket håll det lutar. Det är så jämnt mellan blocken att det förmodligen även under kommande mandattid kommer att vara svårt att få igenom vissa beslut över blockgränserna. Den stora frågan blir vilken makt SD kommer att få.
Under debatten höll sig Stefan Löfven lugn. Han verkade lite trött och jag förstår honom. Alliansen vill strö pengar omkring sig på olika reformer, men vill samtidigt sänka skatterna. Jag förstår att Stefan Löfven känner trötthet och misstro. Det säger sig självt att det inte går ihop. Och KD’s Ebba Busch Thor står och skäller som en hund som hakat upp sig när det gäller vårdköerna. Hennes utspel om att “ge bort” kärnkraftverken känns som ett skämt. Det känns som om ledningen inom Alliansen har gett henne ett gammalt kadaver att tugga på.
Vi har redan haft en folkomröstning om kärnkraften, där det svenska folket tillsammans bestämde att vi ska fasa ut den. Vad säger Annie Lööf om detta? Vill hon att man ska pimpa de svenska kärnkraftverken och bjuda ut dem till privata aktörer? Förstår inte hur KD ska få pengarna till allt de vill göra inom vård och omsorg. Eller ska Ebba ta Jimmie i handen och få loss pengar genom minskad invandring? Stefan Löfven borde ha varit ännu tuffare mot henne och frågat hur hon ska få ihop den här ekvationen utan pengar? Det dyraste en arbetsgivare har är dess personal. Och det behövs mer personal inom vården. Allt annat är humbug.
Om inte Annie Lööf var en sådan nyliberalist à la Thatcher, skulle hon vara riktigt bra. För hon har talets gåva. Frågan är hur mycket hennes politik och vision om minskade utsläpp ska ske i en regering bestående av partier som inte har samma ambition. Vare sig i klimatfrågan eller migrationsfrågan. Hennes starka ord till förmån för en human anhöriginvandring faller platt med de andra i Alliansgänget.
Jonas Sjöstedt såg också trött ut. Han fick in några smockor om Nya Karolinska, men sen var det mest det vanliga tugget. Visserligen är det ingen av de andra partiledarna som riktigt vågar sig på en debatt med Jonas om att göra det sämre för de som har det allra sämst, men i verkligheten är de flesta arbetande sig själva närmast och inte sugna på att få sina ägodelar uppdelade hur mycket som helst. Det finns gränser även hos de mest röda väljarna.
Hur gör man om man har åsikter som inte passar in hos något block? Där man hellre skulle se en blocköverskridande regering bestående av C, S, L och Mp? Jag skulle så önska att vi kunde slippa blockpolitiken. Alliansen lovar guld och gröna skogar, men har inte pengarna. Sossarna verkar hellre se ett samarbete över blockgränsen men får inte riktigt med sig C och L. Dessa partier vill inte vara otrogna mot Ulf Christersson, men är samtidigt oroade för hur det blir om han skulle börjar flirta med SD.
Snart är det dags. Jag hoppas att det rödgröna-blocket och Alliansen kan släppa prestigen och komma överens i en samlingsregering. Vi behöver göra detta för att slippa SD. Man kan ha synpunkter på en för stor invandring, men ändå tillåta en human anhöriginvandring. Jag tror människan mår bättre när de får fungera i en familj. Sedan kan man ställa högre krav på hur de kommer in i samhället. Men det behöver man inte vara SD:are för att tycka.
På måndag vet vi. Förhoppningsvis vi vaknar vi inte till en brun värld. Inte heller till en svart-vit värld, utan till en värld som tillåter alla färger lysa klart. En värld där vi samarbetar om de svåra frågor vi står inför framöver. Där vi lyssnar och försöker förstå och inte dömer för fort. För vi har många duktiga politiker i Sverige. Det är fortfarande mer som förenar oss än som splittrar oss i Sverige.
/Anna