Anna Drangel

Handlar upploppen på Taksimtorget i Turkiet bara om att demonstranter vill skydda träden i parken från att sågas ner? Skydda parken från att bli en galleria? Eller handlar det om djupare spänningar – den mellan traditioner och ett modernt mer frigjort sätt att leva. Ser vi en djupare konflikt? Den mellan öst och väst?

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har blivit något av en enväldig härskare, säger forskaren Hanna Ojanen vid Utrikespolitiska Institutet till yle nyheter. Men han är samtidigt en karismatisk ledare som fått landet att blomstra. Det som händer i landet handlar mycket om att man nu har inskränkt möjligheten för folk att leva som i väst. Flygvärdinnor får inte ha rött läppstift, helst ska varje kvinna föda tre barn, man får inte kyssas i metron och det har införts inskränkningar i alkoholförsäljningen.  I Turkiet är dessutom antalet fängslade journalister störst i hela världen. (svenska.yle.fi).

 I en rapport från svenska utrikesdepartementet, 2007, skriver man bla att den turkiska regeringen har anklagats för ”smygislamisering”. Samhället förefaller att ha blivit mer polariserat kring fundamentala frågor som sekularism och vissa grupper tycks har svårt att acceptera de förändringsvågor som sveper över landet. Det finns tecken som tyder på ökad intolerans mot ”personer som är annorlunda” , vilket föranlett attacker på bl.a. kristna
företrädare och hot mot ”frispråkiga” journalister, författare, MRorganisationer och akademiker.

Det som händer i Turkiet är förmodligen en schism mellan storstad och landsbygd, mellan traditionella patriarkala strukturer och den moderna statsmänniskan. Tyvärr är det ett mönster som upprepas över hela jorden. När ett land blir alltmer storstad istället för landsbygd, där folk tar till sig västerländska värderingar i stället för de traditionella så skapas en motsättning. En rädsla för det nya som vill hålla tillbaka utvecklingen för att inte tappa makten. 

En demonstrerande kvinna sa att de styrande har satt in egna bråkstakar bland demonstranterna för att på så sätt kunna påvisa att de är terrorister och farliga. Detsamma kunde vi läsa om när det gäller demonstrationerna i Egypten.

Turister lär svika Turkiet om spänningarna fortsätter. Precis som de gjorde i Egypten. Och svikande turister är en förlust för landet. Det är inte utan att man oroar sig för utveckligen både i Turkiet och Grekland. Nu när tv och radio har släckts ner i Aten undrar man var denna del av världen är på väg. I Grekland är snarare ilskan riktad mot EU och Tyskland. Ytterligare en grund för motsättningar mellan öst och väst. Resten av Europa håller andan. Och på torget som skulle skyddas från förgörelse finns det nog inte en endaste fågel kvar.

http://www.manskligarattigheter.se/dm3/file_archive/080325/04c415a5e42846ad4282af1f561c9633/Turkiet.pdfhttp://www.dn.se/ledare/huvudledare/erdogan-ar-problemet/

Folk är chockade. “Kan sånt här verkligen hända i Sverige? Det är ju upplopp som vi ser på tv från Europa. Men i Sverige – man blir ju rädd.”

Vissa undrar hur en man som skjutits av polisen kan få fart på upplopp som detta. Men med perspektiv är det kanske inte konstigare än det där uttrycket man hörde på historielektionerna om  de där skotten i Sarajevo som sades starta första världskriget. Jag kom ihåg att jag tyckte att det lät overkligt. Uppdiktat. Men nu känns det rätt relevant. En gnista som satt igång folks ilska och frustration. De upplevde väl denna mans utsatthet mot polisen som om det vore deras egen. Även om mannen som skjöts sades vara psykiskt sjuk och bärande en matchete. Han kanske var livsfarlig och totalt labil, men det spelar ingen roll.  Upploppen handlar om frustrerade människor som får ut sin ilska genom att kanalisera den mot de enda de kan kanalisera den emot – polisen.

Vad kan man göra då? Vad kan politiker göra? En del tycker att det behövs “längre” batonger. Hårdare poliser. Man måste sätta hårt mot hårt. Andra förordar en mjukare linje. En dialog. Ett arbete på plats. Där polisen går ut och pratar med ungdomar. Där makten är närmare folket.

Vi har varit hört och läst om det förr. Det här är inte nytt. Orsakerna om vad som skapar dessa konflikter stavas frustration. Arbetslöshet. Unga arga män som inte får bekräftelse. Inga pengar. Inget att göra. Det ena leder till det andra. 

Dagens politiker har misslyckats. Klyftorna har blivit så djupa att det nu spricker. Det blir så tillslut.

Jag brukar fråga mig ibland vad politik egentligen är.  Egentligen handlar det ju om att låta några få bestämma hur stora skillnader man ska tillåtas finnas mellan  folk och folk. Det är en balansgång. När tillräckligt många människor blir arbetslösa och tillräckligt fattiga och ser orättvisorna i samhället –  ja, det är då våldet bryter ut. Nästa fråga blir hur länge polisen kan stå emot “huliganerna” och hur stor polisstyrka ett land behöver. Ju större skillnader mellan människor – desto större styrkemakt behöver ges åt ordningsmakten. Är det åt det hållet vi är på väg?

Det inträffade kom egentligen inte som en blixt från klar himmel detta. Det är något som man borde kunnat förutse. Nu är vi där. Och vi behöver göra något. Det hjälper inte med hårdare straff och tuffare polisstyrkor. Det bli bara mer våld av det. Skapar bara ännu större klyftor. Nej, vi måste börja närma oss varandra. Närma oss pudelns kärna.

Vi är alla beroende av varandra. Om ett samhälle ska vara lyckligt behöver så många som möjligt i detta samhälle vara lyckliga – eller i varje fall tillfreds. Det spelar faktiskt roll hur din granne mår. Det kommer påverka dig en dag. På det ena eller andra sättet. Just nu mår stora grupper i vårt samhälle riktigt dåligt. Speciellt ungdomar utan jobb. De har sån energi men får inte utlopp för den. De kanske inte klarar av att starta egna företag och lyckas – det är faktiskt inte alla som är skapta för det. Vi är alla olika. Man kan inte begära att alla ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver varandra. Mår du bra mår jag bra och viceversa. Om vi har för stora skillnader mellan folk i samma land så kommer det för eller senare brisera. Folk mår bra av att känna att de tillhör en gemenskap där det inte är alltför stor skillnad mellan folks inkomster. Annars kommer avundsjuka. Missunnsamhet. Frustration.

Solen skiner. Det är i mitten på maj och vi har precis haft en riktig värmevåg i landet. Idag har värmen än en gång tryckts tillbaka av kyligare luft från norr. Även om det bara svävar ett litet tussigt moln på den isblå himlen, känns det ändå som det ligger ett ljusgrått dis i luften.

Mitt hjärta är tungt idag. Det borde vara lätt, men sorgen ligger som en sten i bröstet. I helgen fick vi hjälp att skjutsa en av våra katter till Flen. Vi hade tänkt avliva honom idag, men kom på andra tankar efter att ha haft vänner över på besök hos oss. De föreslog att de skulle ta med honom till Flen? Där fanns några vänner till dem med en bondgård. Han kanske kunde bli stallkatt där.

Giovanni

Han dök upp vid vårt hus för över två år sedan. En riktig strövarkatt. Vild. Otjämjd. Vi försökte mota bort honom. Skrämma iväg honom. Hota honom med en spade, men han gav inte upp. Han behövde vår hjälp för att överleva. Men vi hade ju redan två katter. Och fler ville vi inte ha. Men samtidigt – inte kunde vi låta en katt svälta ihjäl. Han var ju så utmärglad och undernärd.

Det började med att vi ställde ut mat på berget för att han skulle överleva. Vi gjorde det under någon månad. Vi vet inte var han sov någonstans, men han måste ha hittat något vindskyddat ställe att vara på. Kanske sov han under vårt hus.

Vecka efter vecka gick och han kom närmare. Tillslut började han knacka med tassen på kattluckan. Klick, klick, klick, klick. Oftast mitt i natten. Jag försökte somna om. Inte skulle jag behöva gå upp mitt i natten och mata en främmande katt. Han fortsatte. Klick, klick, klick. Han kunde ha valt att gå in genom luckan, men fortsatte att knacka med tassen. Hårdare och hårdare. Jag försökte somna om igen, men det gick bara inte. Jag tittade på termometern utanför fönstret. Minus 11 grader. Nej, det gick inte att stå emot. Jag svepte en morgonrock runt mig, hoppade i tofflorna och började mata honom. Jag ställde ut maten en bra bit från ytterdörren. Han skulle inte tro att han var en av familjen. Ibland dök han inte upp alls. Kanske hade han fått mat någon annanstans. Eller kanske fångat en råtta.

Han började nästla sig in i våra hjärnor. Nästan telepatiskt. Vi började tänka på honom. Prata om honom när vi kom hem från jobbet. “Har du sett honom?”

På Island förbereder man sig på att vulkanen Hekla kan ha vaknat igen. Det har förekommit mycket seismisk aktivitet i området och det brukar kunna irritera en vulkan. Hittills har man inte sett tecken på någon rökutveckling, så vi får hålla tummarna att detta är “rök utan eld” – eller rättare sagt “snack utan rök”. Men sätter Hekla igång att hosta får vi kanske räkna med att det kan skapa problem i flygtrafiken framöver.

En isländsk man ska ut och kolla läget för Hekla. Det som är lite roligt när man hör en isländsk man prata engelska är hur oerhört nära skotskan uttalet hamnar. Bara en liten notering…