Det är skillnad mellan kvinnor i Sverige och kvinnor i England. Att beställa “en stor stark” i England är inte att rekommendera. För några veckor sedan var jag med min man i England på en mini-semester för att hälsa på släkt och vänner. Vi satt på puben och hade beställt fish and chips. Tänkte att det vore gott med en öl. Hade det varit i Sverige hade jag beställt en stor öl, men se, det skulle inte passa sig här.
När kyparen kom över till vårt bord för att ta beställningen sa jag frankt: “a pint of lager please”. Stämningen som spred sig runt bordet fick mina öron att hetta till. Det tog en stund för mig att förstå. En kvinna beställer inte en hel pint, hon beställer en halv pint. Det bara är så. Efter en stund fick jag byta ölet med en av killarna i församlingen som hade beställt en cider. Det passade sig bättre så.
Jag måste framstått som en stenåldersmänniska. Osofistikerad, klumpig och framförallt okvinnlig. Ungefär lika okvinnlig som när jag stod inne i en butik i Tokyo och försökte kränga på mig en snygg blå tröja jag hittat. Eller som den där resan till Spanien i den där lilla chica modebutiken när chinosbyxorna slutade under knäna. Jag kände mig som en jätte. En vikingajätte. Det saknades bara en stor träklubba att svinga runt med och att uttala lite guturala gurgelljud så vore bilden komplett.
Men jag är stolt att vara en vikingakvinna. Jag klarar mig faktiskt själv ganska bra, thank you very much. Jag hugger min egen ved, brygger mitt eget mjöd och klarar av att bära vattenhinkar med ett ok över axlarna om så skulle krävas. Är inte så känslig för kyla och kan ta mig med skidor över sjön med en stor säck ved på ryggen. Det låter som om jag är totalt okvinnlig, men det tycker jag inte jag är.
Däremot kan jag känna mig lite obekväm i sällskap med kvinnor som är väldigt pimpinetta. Som pratar med en onaturligt ljus röst och gärna ser att män ska hjälpa dem hela tiden. Som trippar runt och spelar mer hjälplösa än de är. Jag är kanske bara mindre tyglad. Mer au naturell. Hursomhelst är jag stolt över det. När styvpappa från England kommer över och vi tar ett morgondopp i 16-gradigt vatten får jag höra att jag är en vikingakvinna. Väljer att tolka det positivt. (Jag kommer visserligen upp ur vattnet snabbare än någon har hunnit dra fram en kamera.)
Ibland funderar jag på hur det skulle vara att vara en svarthårig chic italienska på 1.60 över havet. Kunna ha 8 cm höga klackar, guld och silver och lite bling bling, kanske en rosa vespa eller en mintgrön Seat eller nåt. Åka runt och shoppa. Ha några älskare. Men, nej. Det är ju inte jag. Det är skönt att sätta på sig träskorna och få vara lite bonde. Få gå ut i naturen halvt avklädd, vara lite tråkigt blond och blåögd och kunna beställa en stor stark utan att man framstår som en utomjording. En okvinnlig utomjording.
