Var på Stockholm Music and Arts igår. Hade köpt biljett enbart för lördagen och för att i första hand se Rodriguez – känd från filmen Searching for Sugarman.
Efter lite tilltugg, en öl och en stunds strosande runt de olika stånden, hörde vi de inledande tonerna från bandet Efterklang och bestämde oss för att ta en promenad utanför festivalområdet istället. Vi gick ner mot hamnpromenaden och såg ut över ett fantastiskt vackert Stockholm och ett blinkande Gröna Lund. Vi tittade också in i studion Mono Music som ligger i gamla skeppsförråd från 1870-talet alldeles ner vid vattnet på baksidan av Skeppsholmen.
Vilken studio! Såhär i efterhand var detta en större upplevelse än att se Rodriguez. Att titta in genom de luckförsedda fönstren i den upplysta studion, var som att öppna julaftonsluckan på en adventskalender. Ett sånt studiorum skulle man ha.
Tillbaka till festivalen var det så dags för Rodriguez. Publiken stod som tända ljus på Brobänken – som förväntansfulla barn. Rodriguez fick hjälpas in på scenen av två kvinnor. Efter alla dessa år som byggnadsarbetare har hans kropp tagit stryk och han rör sig som en zombie. Man hade hoppats att de batikklädda kvinnorna som hjälpte honom fram till micken och den sittstol han skulle sitta på under hela spelningen, hade stannat kvar på scenen och kört lite backing vocals. För det hade behövts.
Bandet som kompade honom kändes lite som inhyrda maskiner, jämfört med det som hördes från Rodriguez själv. Hans akustiska gitarr var linead direkt ut i PA’t och borde ha varit uppmickad istället. Han borde ha haft ytterligare en kompgitarrist på scenen. Han borde ha haft körer och blås med. Allt för att “spica” upp den anrättning han tänkte bjuda på. Nu blev det bara en dålig pyttipanna. En sån där du köper på en trafikkrog på väg genom Sverige som du inte äter upp utan lägger över en servett över – för att inte skämma ut dig totalt.
Hur förlåtande än den svenska publiken var, gick det inte att komma ifrån det faktum att det blev ett antiklimax att se legenden. Han satt som en liten svart svamp på sin sittstol och du såg honom knappt om du inte visste att han satt där. Någonstans i mitten av spelningen hörde jag publiken plötsligt vakna till och börja veva med armarna. Jag tänkte att nu jävlar händer det nåt här, men hade inte hört vad han sagt till publiken. Var tvungen att fråga sambon vad det var som fick publiken att börja tjoa och hoppa. Han sa “Stockholm”, sa min sambo. Ah, okej… Det var det bästa numret alltså!
Trots att att spelningen inte blev vad jag hade hoppats på och det var många “han borde ha” var det ändå en härlig kväll. Vädret var fantastiskt och vi fick en härlig Stockholm by night-promenad i vår vackra huvudstad.
