Folk är chockade. “Kan sånt här verkligen hända i Sverige? Det är ju upplopp som vi ser på tv från Europa. Men i Sverige – man blir ju rädd.”
Vissa undrar hur en man som skjutits av polisen kan få fart på upplopp som detta. Men med perspektiv är det kanske inte konstigare än det där uttrycket man hörde på historielektionerna om de där skotten i Sarajevo som sades starta första världskriget. Jag kom ihåg att jag tyckte att det lät overkligt. Uppdiktat. Men nu känns det rätt relevant. En gnista som satt igång folks ilska och frustration. De upplevde väl denna mans utsatthet mot polisen som om det vore deras egen. Även om mannen som skjöts sades vara psykiskt sjuk och bärande en matchete. Han kanske var livsfarlig och totalt labil, men det spelar ingen roll. Upploppen handlar om frustrerade människor som får ut sin ilska genom att kanalisera den mot de enda de kan kanalisera den emot – polisen.
Vad kan man göra då? Vad kan politiker göra? En del tycker att det behövs “längre” batonger. Hårdare poliser. Man måste sätta hårt mot hårt. Andra förordar en mjukare linje. En dialog. Ett arbete på plats. Där polisen går ut och pratar med ungdomar. Där makten är närmare folket.
Vi har varit hört och läst om det förr. Det här är inte nytt. Orsakerna om vad som skapar dessa konflikter stavas frustration. Arbetslöshet. Unga arga män som inte får bekräftelse. Inga pengar. Inget att göra. Det ena leder till det andra.
Dagens politiker har misslyckats. Klyftorna har blivit så djupa att det nu spricker. Det blir så tillslut.
Jag brukar fråga mig ibland vad politik egentligen är. Egentligen handlar det ju om att låta några få bestämma hur stora skillnader man ska tillåtas finnas mellan folk och folk. Det är en balansgång. När tillräckligt många människor blir arbetslösa och tillräckligt fattiga och ser orättvisorna i samhället – ja, det är då våldet bryter ut. Nästa fråga blir hur länge polisen kan stå emot “huliganerna” och hur stor polisstyrka ett land behöver. Ju större skillnader mellan människor – desto större styrkemakt behöver ges åt ordningsmakten. Är det åt det hållet vi är på väg?
Det inträffade kom egentligen inte som en blixt från klar himmel detta. Det är något som man borde kunnat förutse. Nu är vi där. Och vi behöver göra något. Det hjälper inte med hårdare straff och tuffare polisstyrkor. Det bli bara mer våld av det. Skapar bara ännu större klyftor. Nej, vi måste börja närma oss varandra. Närma oss pudelns kärna.
Vi är alla beroende av varandra. Om ett samhälle ska vara lyckligt behöver så många som möjligt i detta samhälle vara lyckliga – eller i varje fall tillfreds. Det spelar faktiskt roll hur din granne mår. Det kommer påverka dig en dag. På det ena eller andra sättet. Just nu mår stora grupper i vårt samhälle riktigt dåligt. Speciellt ungdomar utan jobb. De har sån energi men får inte utlopp för den. De kanske inte klarar av att starta egna företag och lyckas – det är faktiskt inte alla som är skapta för det. Vi är alla olika. Man kan inte begära att alla ska vara sin egen lyckas smed. Vi behöver varandra. Mår du bra mår jag bra och viceversa. Om vi har för stora skillnader mellan folk i samma land så kommer det för eller senare brisera. Folk mår bra av att känna att de tillhör en gemenskap där det inte är alltför stor skillnad mellan folks inkomster. Annars kommer avundsjuka. Missunnsamhet. Frustration.
