Förra året den här tiden var snön helt borta i trädgården. Solen hade börjat värma upp marken och man kunde ta ut en stol och sätta sig och sola mot husväggen. Hur ser det ut idag precis ett år senare? Jo, det är -12 grader. Snön ligger fortfarande nästan en halvmeter hög på sina ställen. I högar där jag har skottat ligger den närmare en meter hög. Det känns overkligt och får en att känna misströstan: ska aldrig våren komma?
På mitt nattduksbord ligger en nyutgåva av Vilhelm Mobergs “Utvandrarna” som jag tidigare bara sett på film. Även om boken är skriven för över 60 år sedan känns den otroligt modern. Men det är väl så med klassiker. När Karl Oskar beskriver en av de kalla vårarna med tjäle i marken långt in i maj och en kall sommar som följde på det, känns det som om jag är en del i berättelsen när jag tittar ut på marken och ser kylan som breder ut sig. Hoppet om sol och värme rinner liksom av mig. Ska det någonsin bli varmt igen? Vi har ett antal vintrar bakom oss som varit monstergroteska när det gäller den snömängd som fallit. Och förra sommaren värmeperiod var lika kort som en ljummen utandning. Som tur är har tiden gett oss möjlighet att överleva ändå. Vi behöver inte frysa och svälta. Vi behöver inte slakta den sista kossan för att få mat på bordet. Våra bilar tar oss fortfarande genom den permafrostkalla morgonen till våra jobb och elen värmer husen. Det är overkligt att tänka sig den svält som så många svenskar drabbades av under mitten av 1800-talet. Mellan 1830 och 1930 emigrerade över en miljon svenskar till USA. Och här sitter jag och skriver en blogg och dricker en kaffe. Ja, börjar man tänka så så är ju nästan allting bra kan man tycka. Även om jag lustfullt ibland fantiserar om en varmare tillvaro. En där man inte behöver småfrysa jämnt.
Jo, jag har nog snöat in på det här med naturens krafter; Jordbävningar, vulkanutbrott, tsunamis, väder och vind. Katastrofer och elände. Var till och med och kollade på katastrofilmen “The Impossible” i helgen. Den handlar om tsunamin som drabbade Indiska Oceanen 2004. Det kanske inte är sådana filmer jag borde se med tanke på mitt redan överdrivna intresse för naturkatastrofer, men det påminner mig än en gång om hur sårbara vi är. Och hur lätt tillvaron kan förändras. Även klimatet.
Avslutar med en länk till en dokumentär som ställer frågan om en ökad uppvärmning av jorden skyndar på en kommande istid. Well, du avgör själv.
