Det är ett nytt år, 2013. Det låter inte så speciellt. Inte lika dramatiskt som 2000 eller 2012 med alla förvarningar om en domedag i antågande. Men ändock. Nytt år är det. Detta år firade jag nyår med vänner och bekanta och efter en lång god middag och strax innan smattret och tjutet av nyårsraketer hade ebbat, fick alla kort berätta vad man tyckt varit bra och dåligt med 2012 och vad vi hoppades för det nya året 2013.
Svaren handlade i stort om att vi skulle fortsatt få vara friska, ha bra förhållanden och att våra arbetsliv skulle vara blomstrande. Ja, det är ju typiskt sånt man tänker på. Men när en av mina närmaste vänner summerade 2012 med hur mycket hemskt som hänt i världen och hoppades att världen skulle bli en bättre plats att leva på, var hon den enda som lyfte blicken från sig själv för en stund.
Och nu när jag den 2 januari 2013 sitter och läser de stora nättidningarna, slås jag över hur mycket fruktansvärda hemskheter som kvinnor i världen får utstå. Dagens nyheter svämmar liksom över av detta och det går inte att värja sig.
Jag klickar upp DN och läser: I världen dör varje år sex miljoner barn i samband med eller strax efter förlossning och närmare 300 000 kvinnor dör i barnsäng. (DN debatt 2/1-13). Är inte det horribla siffror? Graviditetsrelaterade dödsfall i världen är fler än de av aids, tuberkulos och malaria tillsammans och antalet kvinnor med skador och sjukdomar till följd av graviditets- och förlossningskomplikationer är omkring 15-20 miljoner varje år. VARJE ÅR!!!
Författarna av debattinlägget i DN konstaterar att graviditet inte är någon sjukdom, men att sex miljoner människor dör i samband med graviditet och förlossning varje år. Det är otroligt höga siffror.
Strax innan jul råkade en indisk kvinna ut för en gängvåldtäkt på en buss som skapade rubriker runt om i världen. Förutom att hon blev våldtagen under en timme blev hon så illa misshandlad med bl a en järnstav så illa att hon senare dog av inre skador. Detta har rört upp sådana arga känslor hos kvinnor i Indien att många har tagit sig ut på gatorna för att demonstrera mot våldet mot kvinnor och den unkna kvinnosyn som starkt präglar Indien. Jag hoppas och önskar att denna ilska och kraft från de indiska kvinnorna ska fortplanta sig och föröka sig hos fler kvinnor i världen. Att kvinnor runt om i världen vågar gå ut och tillsammans demonstrera mot den ojämlikhet som fortfarande är så närvarande för hälften av jordens befolkning.
Exakt hur många kvinnor som våldtas varje år runt om i världen är svårt att få fram, men bara i Sydafrika våldtas ca 500 000 kvinnor varje år. I Sverige ligger siffran på ca 30 000. Hur dessa står i förhållande till antalet invånare i respektive land vet jag inte, men det visar klart och tydligt att inte ens i världens “mest jämställda” land är vi skonade. Även om jämställdhet mellan kön verkar ha en “civiliserande” verkan på ett land.
Läser sedan i Aftonbladet om den unga vackra kvinnan Manidja 22 år, som föddes i Afganistan, men som bott största delen i Sverige. Hon blir bortgift med en ett år yngre man från Afganistan, som när han flyttat efter henne till Sverige börjar kontrollera, misshandla och våldta henne. Till polisen uppgav hon att hon var livrädd för sin make. Tillslut gick det som det gick. Kvinnan försökte söka skydd i sin familjs lägenhet, men efter att mannen på något sätt kommit in i lägenheten får han tag på henne tillslut och skär så halsen av henne med en kökskniv. Hur mysigt är det?
Vi måste fortsätta kämpa och arbeta mot hedersvåld i Sverige. Är det något de borde vara nolltolerans emot så är det väl detta. De som flyttar till Sverige borde få en utbildning om jämställdhet. Det är inte okej att vi accepterar detta våld mot kvinnor. Mer utbildning och hjälp borde kunna ges till de organisationer som arbetar mot hedersvåld.
Det känns som kvinnor fortfarande lever som djur runt om i världen. Om man sitter och tittar på ett natur- och djurprogram på National Geografic kan man skaka lite på huvudet och sådär i förbifarten konstatera att djuren ständigt för en fruktansvärd kamp för sin överlevnad. Så gör också kvinnor. Att vi i detta århundrade fortfarande ser alla dessa miljoner kvinnor fortfarande leva i ett helvete är oacceptabelt.
Runtom i världen har vi de senaste åren sett ett uppvaknandet. Folk går ut på gator och torg och protesterar mot orättvisor. Vi prisar detta uppvaknande i media, men jag undrar – var är alla kvinnor? Var´e brudarna liksom? Ja, inte sitter de hemma och äter chips i varje fall…
De sliter i hemmen, på fabrikerna eller på gatorna täckta till oigenkännlighet av svarta sjok. Osynliga. Utan rättigheter, bara skyldigheter. Jag hoppas att också dem ska våga komma ut och protestera mot de orättvisor män runtom i världen utsätter dem för. Att de gör som de indiska kvinnorna. Vågar ta bladet från mun och skrika rakt ut att nu får det vara nog. Jag hoppas att 2013 kan bli ett kvinnornas år världen över. Det är inte okej längre!
