Vi har väl alla någon gång blivit lurade av ett företag på nätet. En vara som aldrig kom fram. En produkt som såg fantastisk ut på bild men visade sig vara skräp. En retur som blev omöjlig. Det som såg så lockande ut visade sig vara lite för bra för att vara sant.
Jag hörde nyligen på radio att EU och konsumentorganisationer stämmer Meta-företagen – Facebook, Instagram och WhatsApp – för att de sprider reklam från blufföretag. Bra så. Om plattformar tjänar pengar på annonser bör de också ta ansvar för vad som säljs där. För de tjänar stora pengar på våra misstag.
Missförstå mig rätt – ingen vill vrida tillbaka klockan. Bekvämligheten med nätet är enorm: några klick bort, hemleverans och ett nästan obegränsat utbud. Men vilken djungel det är! Ibland känns det som att man får hugga sig fram med machete för att hitta seriösa företag bland allt som flimrar förbi i flödet.
När svenska företag samtidigt ska konkurrera med obskyra nätföretag på andra sidan jorden säger det sig självt att konkurrensen blir snedvriden. Svenska företag har hyror, löner, arbetsgivaravgifter, miljökrav och skatter att betala. De ska ha utbildad personal, lager och en fysisk plats där kunden kan komma in, känna och klämma, ställa dumma frågor och få hjälp. Det måste få kosta. Och kanske borde vi vara mer rädda om det.
Många svenskar är fortfarande i början av vår digitala invandring. Det får mig att tänka på de svenskar som emigrerade till Amerika. Många kom från små jordbruk och ett samhälle där man visste vem man handlade med, vem man kunde lita på – och vem man borde akta sig för. I Amerika mötte de en ny värld: garvade försäljare, mellanhänder och en hårdare marknadsekonomi där inte alltid hederlighet och hårt arbete räckte.
Lite som Karl-Oskar och Kristina när de steg iland i Amerika – med en nästan barnslig tro på att hederlighet och flit var tillräckligt. Innan ordet street smart ens var uppfunnet.
Den digitala revolutionen är fortfarande ung. Från Nokiamobil på 90-talet till detta – hur kunde det gå så fort? Vi har kastats in i en global marknad där spelreglerna inte är självklara. Där algoritmer, psykologiskt riktad reklam och blixtsnabba köp triggar impulser snarare än eftertanke. Där vi fortfarande lär oss skilja seriösa aktörer från bluffmakare. Och där lagstiftningen ständigt ligger steget efter.
Samtidigt växer kartongbergen utanför våra dörrar. Små paket flygs, körs och returneras kors och tvärs över världen. Våra centrum tappar butiker. Kedjor flyttar ut och mindre handlare försvinner.
Kanske är nätet vår tids Amerika.
En plats fylld av möjligheter – men också av tomma lovsånger och halvsanningar och människor som tjänar pengar på vår godtrogenhet.
Och kanske handlar framtidens klokhet inte om att välja bort nätet, utan om att bli lite mer street smart. Att ibland fråga sig: vem tjänar på mitt klick? Vem tar ansvar om något går fel? Och vad händer med det samhälle jag vill leva i om allt till slut bara blir kartonger på farstukvisten?
