Solen skiner. Det är i mitten på maj och vi har precis haft en riktig värmevåg i landet. Idag har värmen än en gång tryckts tillbaka av kyligare luft från norr. Även om det bara svävar ett litet tussigt moln på den isblå himlen, känns det ändå som det ligger ett ljusgrått dis i luften.
Mitt hjärta är tungt idag. Det borde vara lätt, men sorgen ligger som en sten i bröstet. I helgen fick vi hjälp att skjutsa en av våra katter till Flen. Vi hade tänkt avliva honom idag, men kom på andra tankar efter att ha haft vänner över på besök hos oss. De föreslog att de skulle ta med honom till Flen? Där fanns några vänner till dem med en bondgård. Han kanske kunde bli stallkatt där.
Giovanni
Han dök upp vid vårt hus för över två år sedan. En riktig strövarkatt. Vild. Otjämjd. Vi försökte mota bort honom. Skrämma iväg honom. Hota honom med en spade, men han gav inte upp. Han behövde vår hjälp för att överleva. Men vi hade ju redan två katter. Och fler ville vi inte ha. Men samtidigt – inte kunde vi låta en katt svälta ihjäl. Han var ju så utmärglad och undernärd.
Det började med att vi ställde ut mat på berget för att han skulle överleva. Vi gjorde det under någon månad. Vi vet inte var han sov någonstans, men han måste ha hittat något vindskyddat ställe att vara på. Kanske sov han under vårt hus.
Vecka efter vecka gick och han kom närmare. Tillslut började han knacka med tassen på kattluckan. Klick, klick, klick, klick. Oftast mitt i natten. Jag försökte somna om. Inte skulle jag behöva gå upp mitt i natten och mata en främmande katt. Han fortsatte. Klick, klick, klick. Han kunde ha valt att gå in genom luckan, men fortsatte att knacka med tassen. Hårdare och hårdare. Jag försökte somna om igen, men det gick bara inte. Jag tittade på termometern utanför fönstret. Minus 11 grader. Nej, det gick inte att stå emot. Jag svepte en morgonrock runt mig, hoppade i tofflorna och började mata honom. Jag ställde ut maten en bra bit från ytterdörren. Han skulle inte tro att han var en av familjen. Ibland dök han inte upp alls. Kanske hade han fått mat någon annanstans. Eller kanske fångat en råtta.
Han började nästla sig in i våra hjärnor. Nästan telepatiskt. Vi började tänka på honom. Prata om honom när vi kom hem från jobbet. “Har du sett honom?”
En kall, mörk februarieftermiddag, då en isande kall nordanvind drog snön runt husknuten så det yrde, släppte vi in honom i värmen. Han låg på golvet i köket. Han var rädd för oss, men lät Simon klappa honom. Försiktigt, försiktigt. Mig var han fortfarande rädd för – och jag var rädd för honom. Och jag ville inte att han skulle flytta in. Jag förstod att det skulle bli problem.
Veterinären sa att han hade mycket hormon i sig när han skulle kastreras. En riktig maffig hanne sa dem. Det märkte vi också. Och våra andra katter med. Han började ta över alltmer. Var svartsjuk. Tillät inte de andra katterna bli kelade av oss. Det var bara han som skulle ligga bredvid oss i soffan. Han inte bara låg bredvid. Han skulle ligga i knäet. Hela tiden. Han blev extremkelig.
Om det hade slutat där. Det dök upp en katt till. En honkatt som visade sig vara grannarnas tre hus bort. Vi gick dit. Pratade med dem. De sa att hon rymde hela tiden. Att hon inte ville vara hos dem. De förstod inte riktigt varför. De sa att hon var en skogskatt och skogskatter fångar sin egen mat i skogen. Jag funderade. Det var väl därför hon dykt upp hos oss. Hon var så hungrig och så smal. Men det kanske var så de skulle se ut – skogskatter. Hursomhelst hittade även hon in genom kattluckan till mat och värme och vår kärlek. Vi hade nu fyra katter. En flock av katter där Giovanni var ledaren.
Honan, som visade sig heta Louise, var inte steriliserad skulle det visa sig. Och vi hann inte med att ta henne till veterinären förrän olyckan var framme. Hon var med kattungar. Hon måste ha hunnit para sig med sin gamla “rumskamrat” som bodde kvar hos grannarna tre hus bort. Han var fortfarande inte kastrerad.
På skärtorsdagen, efter att jag kom hem från jobbet för att ha långhelg, födde hon fyra ungar på golvet på toaletten. Det var nu helvetet började. Fyra katter i all ära, men åtta? Hon lät Giovanni para sig med henne fast han var kastrerad. Jag vet inte vad hon ville uppnå, men Giovanni såg som sin uppgift att försvara henne och ungarna. Det var nu Terrorn började. Giovanni och Louise drev tillsamman sakta men säkert ut våra ursrpungliga katter från huset. Så fort de försökte komma in genom kattluckan blev de attackerade antingen av Giovanni eller Louise. Tony fick korsbandet av bitet på ena bakbenet. Rico fick två djupa bitsår i andra bakbenet och fick gå tratt och dränering på benet. Och kattungarna växte och växte.
Det är inte bara jag som tycker det har blivit tomt. Katterna sitter och tittar efter honom. De har fortfarande inte fattat att han är borta. Tony håller sig fortfarande borta och Rico går och rycker lite nervöst när det hörs ljud vid huset. Louise – skogskatten – bor i gäststugan med sina ungar. När hon var ute gick hon runt, runt som om hon letade efter Giovanni. Var är han?
Jo..de kommer ju in i ens hjärta och sen blir man inte av med dem där…älskar mina tre katter här över allt annat på jorden..sådana personligheter de har…den hierarkiska ordningen mellan de tre…nä..utan mina tre älsklingar skulle det vara tufft.
Skönt att han fick en ny chans…gott :)
Tack för inlägget. Ja, det var svårt att ta ett så tufft beslut som att avliva. Jag hoppas att han ska få ett bättre liv såhär. Hälsningar/Anna