Den ena katastrofen överlappar den andra. Vi läser dagligen om jordbävningar, stormar, krig och förödelse. Det är klart att man påverkas. Såg första avsnittet i den nya säsongen av “Allt för Sverige” i helgen. Den handlar om amerikaner är i Sverige för att söka sina rötter. I ett ganska glättigt format med Anders Lundin som programledare får vi följa deltagarna när de upptäcker Sverige. Vi fick höra att var femte svensk lämnade Sverige för att söka lyckan i Amerika. Här hemma var det missväxt och elände. Jag satt som klistrad. Jag visste ju om detta, men det kändes plötsligt så overkligt.
Med denna kompott av intryck är det inte konstigt om man drömmer lite mardrömmar. Jag drömde att det än en gång var missväxt i Sverige. Inget bröd, inga mejeriprodukter eller frukt och grönsaker såldes längre i butikerna. Det var svält på gång. För att överleva krävdes att se vad ens trädgård hade att erbjuda. I vårt fall var det mördarsniglar som gällde. Min sambo hade varit ute och plockat en dussin svarta blanka sniglar som sedan hade fått ligga i frysen ett tag för att vara lättare att skära i. Nu stod jag och skulle tillreda dem. Drömde hur jag skar upp dem i skivor – som en banan och skulle sedan steka dem i lite olja jag hade. Jag kom inte så långt som tur var. Jag vaknade nämligen ur drömmen och mådde kraftigt illa.
När jag ser bilderna från eftermälet av stormen Sandy tänker jag på hur katastrofer drabbar områden man aldrig i sin vildaste fantasi trodde skulle komma att drabbas. New Jersey. Vem trodde det? Ett ställe med avslappnade medelklassamerikaner, långt ifrån katastrofer. Istället ser vi nu bilder på hemlösa människor på lastbilsflak som skyfflas runt av soldater. Det känns overkligt. Men där är vi.
Häromveckan tänkte jag på denna målning. Jag vet inte vad det är, men något i vårt klimat påminner mig om denna målning.
Pieter Bruegel var en flamländsk konstnär på 1500-talet som i denna mycket kända målning Winter Landscape (1565) skildrade en period i Europa som i mina ögon så bra beskriver kylan och början till “den lilla istiden”. Denna tid i historian varade under ca 200 år och förde med sig otroligt kalla vintrar och missväxt… och krig. Det var bland annat under denna period (1658) som den svenska armén, med hästar och hela bataljen, kunde marschera över Stora Bält mot Köpenhamn.
Serien “Allt om Sverige” påminner mig om hur sårbart Sverige är och har varit. Vi ligger i höjd med Sibirien – egentligen. Om det inte vore för Golfströmmen skulle det vara kallt som satan på dessa breddgrader. Att tänka sig att var femte svensk utvandrade till Amerika är faktiskt helt overkligt. 1,3 miljoner svenskar! I Allt för Sverige verkar det dock som att flera av de deltagande skulle vilja “komma hem” till Sverige igen. Det finns en av deltagarna som faktiskt har gjort det. Vänt tillbaka. Han heter Guy Clark.
Vet inte vad det är som lockar med programmet, men det är intressant att tänka sig hur fattiga och tystlåtna svenskar kom till det stora landet i väst och har sedan efter generationer utvecklats till bubblande amerikaner. Tänk hur mycket kulturen du lever i påverkar sättet du är. Och tänk hur mycket ett klimat påverkar oss och vår framtid.
Ibland kan det kännas lite som den där målningen. Där skyarna ständigt hänger gråa och tunga. Det är åt det där hållet vi går igen. Mot grått och kallt. Mot missväxt och krig. Det gråa, blöta vädret vi har haft så mycket av, rapporter från jordbrukare i Sverige som har fått sina skördar förstörda. Markerna är vattenskadade och skördarna gror inte som de ska. Sedan har vi då ytterligare katastrofrapporter om superstormar som sveper över jordens hav.
Det är inte utan att man undrar om vi går in i någon slags dystopisk avgrundsvärld.
Detta är en annan vintermålare från 1600-talet.
